Och där fanns en silvergrotta som jag ville titta på, den första biten mot grottan gick bra men sedan blir det besvärligt. Min mamma väljer att gå tillbaka till bilen men min pappa bestämmer sig för att följa med. Berget är mycket besvärligt att ta sig fram på och efter att ha kämpat på ett tag så säger jag att hur det än ser ut efter grottan så tar jag hellre den vägen än att gå samma väg tillbaka, för värre kan det nog inte vara. Pappa håller med. Azka far fram som en bergsget.
Efter att ha sett ingången till grottan det var inte mycket mer att se utan ficklampa så fortsätter vi på det dom tycks kalla stig.
Det visar sig snart att det är minst lika besvärligt där vi försöker ta oss fram och vi är på väg uppåt. När vi kämpat oss upp en bit så råkar jag vända mig om och titta nedåt, det gjorde jag ingen mer gång. Hade jag vågat så skulle jag tagit upp kameran och tagit ett kort. Nu blev allt mycket värre, min pappa är lika höjdrädd som jag så att försöka vända och ta sig ner fanns inte på kartan. Vi kämpar oss envist uppför och efter att ha pressat oss igenom taggbuskar och annat så kommer vi äntligen upp till fyren. Vi var nog ingen vacker syn, det regnade på slutet så vi var blöta och det rann blod på våra rivna armar efter alla taggbuskar och kameran låg i en systempåse som även den var något perforerad efter strapatsen. När detta nu äntligen var över så körde vi till Arild där satte vi oss på en uteservering och jag och mamma beställde oss var sitt glas vin. Jag var glad att jag överlevt och vinet smakade extra gott.