Så kom den dag då man måste ta det beslut man inte vill men är skyldig att ta. När vi var nere i Skårtaryd började Azka blöda näsblod, vi trodde alla att hon skadat sig på en tagg eller liknande. Vi såg inte någonting och det var inte mycket blod, nästa dag var det ännu mindre och väl hemma igen så hade det upphört. På onsdagen börjar det igen och hon låter rosslig vilket tyder på att blodet går ”bakvägen”, jag får tid hos veterinär som inte kan vare sig känna eller se någonting. Han misstänker tre möjliga orsaker, tänder, främmande föremål i nosen eller tumör och berättar att man i ett sådant här fall skickar remiss till större djursjukhus för magnetröntgen. Jag talar om att jag inte tänker utsätta Azka för vare sig operation med tillhörande rehab eller utdragna undersökningar och utredningar. Han föreslår en antibiotika kur och om det återkommer så får beslut tas då. På lördagen tittar grannen förbi till Azkas stora glädje, en halvtimme senare ligger hon i hallen och jag ser hur hon försöker resa sig men kan inte, jag försöker hjälpa henne genom att lyfta bakändan och hon försöker resa sig på frambenen. Hon blir som Bambi på hal is och rasar ihop och då tar jag beslutet att nu är det nog. Veterinär kommer hem och på en fäll med huvudet på min arm somnar hon för gott. Hon skulle fyllt 11 år den 18 juni.
Min älskade lilla Docka ♥
