Boris gjorde sin första bravad endast 12 veckor gammal och han kunde man ju alltid sätta på tåget ner till uppfödaren. Men denna lilla dockan har varit väldigt lugn och sansad så när Barbro i ett svagt ögonblick sa att hon skulle naturligtvis ta emot min lilla docka också om så skulle vara, så trodde hon att det var riskfritt. I går hade jag stekt två laxfjärillar en att ta med till jobbet på måndag. Efter att ha ätit och plockat undan förutom den lax som skulle med till jobbet, så satte jag mig i soffan och tittade på tv. Plötsligt kommer Azka farande överlycklig, hon står och steppar och svansen går för fullt, jag frågar henne vad det är frågan om (hade det varit Boris så hade jag inte ens undrat). Hon slänger sig mot mig och ger mig en puss och då känner jag hur skägget stinker lax och är något kletigt. Upp ur soffan och iväg mot köket, Azka springer först och ställer sig vid spisen och stäppar med svansen farande som en propeller, åh! så lycklig hon är. Av laxen finns inte ett spår det ligger några kantareller kvar i pannan. Jag stirrar på henne och undrar om hon är medveten om vad hon faktiskt har gjort, hon ler med hela kroppen och tycks på fullaste allvar tro att jag tänker ge henne mer. Så Barbro! det är väl lika bra att du tar på dig jackan och åker till stationen.
