Att två tikar inte kommer överens är säkert inget ovanligt, men jag trodde att jag skulle slippa det.
Men det blir inte alltid som man tänkt.
Azka och Ära har haft tre sammandrabbningar och den sista var det mer allvar och tryck i än tidigare.
Jag har känt en viss press att få dom att växa ihop.
Ära var sex månader när hon kom och tiden tills hon skulle börja löpa var inte långt borta.
När den kom ville jag att dom skulle vara väl bekanta med varandra, så dom har sällan varit isär.
Så länge dom inte är lösa ute tillsammans så går det bra, än så länge.
Det gäller att mota olle i grind så jag tog kontakt med Owe, mentalbeskrivare och enligt mig är han den bäste.
Så vi träffades på klubben idag för att han skulle få se vem som var bekymmret.
Det visade sig vara Ära.
Ära har väldigt hög intensitet, och det får Azka att ”gå igång”.
Ära har mycket stress och en viss social osäkerhet, det är svårt att vet hur mycket av den stressen som är uppbyggd.
Hon är ingen vekling.
Owe som bara såg dom under den korta tid vi träffades på klubben undrade om Ära någonsin kopplade av.
Det var inte en lugn sekund under den tid vi var där.
Och det gör hon, hemma och i bilen.
Vad jag måste göra är att låta dom få var sin hundkoja och hundgård för att vara säker på att inget kan hända när jag inte är i närheten.
Jag måste också få dom att förstå när jag menar allvar, det gör dom inte idag.
Och det får jag jobba upp mycket med var och en, för med båda reder jag inte ut det i dagsläget.
Jag skall även jobba som f… med Ära och då främst med samarbetet och åter samarbetet.
Så tävlandet kan jag lägga på hyllan för låång tid framöver.
Och jag måste sära på dom en del.
Vilket bland annat innebär dubbla promenader, bra för vikten 🙂
Ära behöver mycket egen tid med mig och eftersom Azka är så lycklig över att få vara hos Marie på pensionatet så kommer hon att få vara där lite då och då framöver så att jag och Ära får vara själva.
Allt det jag byggt upp med Azka måste nu byggas med Ära och det får ta sin tid.
Men som Owe sade, det är en utmaning och du kommer att lära dig en del.
Jodå, nog är det en utmaning alltid.
Jag hann inte mer än hem så fick jag öva på att få dom att förstå att nu är det allvar.
Katten hoppar upp på grinden när han skall in eller ut från trädgården och då låter det i huset som om någon kommer.
Det blev ett jäkla liv och hundarna sprang fram och tillbaka från vardagsrum till kök.
Jag satt lugnt kvar i köket och låtsades inte höra, då kommer Ära och hoppar upp på mig och det var inte okej enligt Azka och slagsmålet är på väg att bryta ut.
Jag for upp grep Ära och hivade in henne i sovrummet och stod sedan som en murbräcka i dörröppningen där jag utan ett ord skickade ut Azka i vardagsrummet och hindrade Ära från att gå ut ur sovrummet.
Dom förstod.
Den som sover syndar icke
